You're viewing this item in the new Europeana website. View this item in the original Europeana.

skolplansch, plansch, Tjikkopakte vid Övre Kaitumsjön, Lappland

Inne i dalgångarna ser man också på många håll överskjutningsskållornas lodräta branter. Tjikkopkates stup på bilden är en dylik överskjutningsbrant. — Genom trycket sköts vidare de lagrade bergarterna samman i vågformiga lager — veckade. Härvid fördes stundom äldre lager ut över yngre. På detta sätt har man velat förklara den mycket invecklade lagerföljden i den skandinaviska fjällkedjan.

Vid omvälvningarna pressades glödflytande bergarter från jordens inre upp i överliggande lager, där de stelnade. Dessa s.k. vulkaniska bergarter är ytterst hårda och motståndskraftiga och det är just de, som bildar fjällkedjans högsta delar, av vilka vi ser ett avsnitt i bildens bakgrund (jfr också pl. 2).

Bilden ger också ett gott exempel på hur yttre krafter, i detta fall frostvittringen, oavbrutet verkar för att bryta ned en bergskedja.

Den väldiga rasbranten under Tjikkopaktes branta vägg är resultatet av frostens inverkan: block har lösgjorts från väggen och störtat ned. När vatten avkyles, utvidgar det sig, och kan alltså utöva en sprängverkan. Denna är störst just vid själva frysningen, men fortsatt temperatursänkning har inget ytterligare följd. Verkan blir alltså kraftigast vid upprepade frysningar, d.v.s. när temperaturen svänger omkring noll grader. I fjällen med deras överflöd av markvatten och många frostdagar finns goda förutsättningar för frostvittring, och en bergvägg som Tjikkopaktes brant lämnar material i överflöd åt denna nedbrytande naturkraft.

Frågor och arbetsuppgifter: 1. Hur har rasbranten på bilden uppstått? — 2. Varav består bergskedjans högsta delar? — 3. Vilken praktisk nytta har jordbruket av frostvittringen? — 4. Sök förklara hur den skandinaviska bergskedjan med överskjutningsskållor uppstått! — 5. Sök upp en rasbrant i din hemtrakt. Rita av bergväggen och stenarna. Lägg märke till deras form och förklara denna.

Litteratur: Magnusson-Granlund-Lundqvist, Sveriges geologi, 1949. G. Lundqvist, De svenska fjällens natur, 1948. C. Mannerfelt, I Kebnekaise. En naturhistorisk rundvandring, STF:s årsskrift 1940.


Tjikkopakte vid Övre Kaitumsjön, Lappland. Med hängare och kantband och metallhörnor. På papp.
Svenska turistföreningens geografiska väggplanscher 1:1.
Flygfoto: O. Bladh.
Tryck: Nordisk Rotogravyr.

Text på baksidan:
Nr 1. Tjikkopakte vid mellersta Kaitumsjön, S om Kebnekaise. Lappland.

Flygbilden tagen ca 1 200 m över sjöns yta i mars månad.

Våra lappländska fjäll har fått sitt nuvarande utseende genom en samverkan av de yttre och inre krafter, vilka under årmiljoner byggt upp och åter brutit ned denna bergskedja, som tillhör jordens äldsta. På flygbilden ser vi några av de lappländska fjällens typiska drag: de vidsträckta platåerna, de vassa, spetsiga topparna och den tvära brant, som likt en mur ofta begränsar fjällkedjan mot öster.

Tjikkopakte, den stora platån ovanför den märka, tvärbranta vägg, som sträcker sig snett över bilden, är ej något högt fjäll. Det når endast 977 m ö.h. och ligger i lågfjällsområdet på gränsen till det stora norrländska skogslandet. Av skog finns dock ej mycket inom detta fjällområde. Endast utmed stränderna av Kaitumsjön, 588 m ö.h., t.h. på bilden, finns dungar av fjällbjörkskog. För övrigt ligger området ovan trädgränsen.

I bildens bakgrund syns ett högfjällsområde, vars högsta toppar når inemot 1.900 meters höjd ö.h. De vassa topparna framhävs ännu kraftigare genom de branta toppdrivor, som ofta ligger kvar året om. Vintern är för övrigt lång i fjällen, och man räknar med att marken även i fjälldalarna är snötäckt 7 till 9 månader av året.

Under Tjikkopaktes mörka stup (ca 250 meter högt) ser vi en sluttning fylld av block, som tydligt framträder även under snön, en rasbrant. Större och mindre block täcker här fullständigt marken och gör denna ytterst svårframkomlig. Dylika rasbranter träffar man även i andra delar av Sverige, men i fjällen blir de särskilt kraftiga på grund av den starka frostsprängningen.



Inre krafter: bergskedjebildning. Den skandinaviska fjällkedjan har liksom andra bergskedjor skapats ur ett hav, i detta fall det s.k. silurhavet, som för ungefär 600 miljoner år sedan täckte stora delar av Skandinavien. I dettas botten bildades väster om den nuvarande norska kusten en sänka, i vilken under årmiljoneras lopp skikt efter skikt av sand, lera och kalksten avsattes och så småningom hårdnade till bergarter. Detta skedde under ett lugnt skede i jordens historia. Därefter följde en orostid, när rörelser i jordskorpan blev allt vanligare och häftigare- Sänkans botten sjönk ytterligare och utsattes för ökat tryck från sidorna. Från växter var trycket starkast, vilket hade till följd att bergarterna samtidigt som fjällkedjan restes ur havet likt väldiga plattor sköts över mot öster, bildande s.k. överskjutningsskållor. Det är dessas oftas tydligt markerade brant mot öster, den s.k. fjällfronten eller glinten, som där på många ställen bildar fjällkedjans begränsning.


2


872


deposition