You're viewing this item in the new Europeana website. View this item in the original Europeana.

skolplansch, plansch, Raukfält vid Holmhällar, Gotland

Raukfält vid Holmhällar, Gotland. Med hängare och metallhörnor utan kantband. På papp.
Svenska turistföreningens geografiska väggplanscher 1:8
Foto: Gösta Lundqvist.
Tryck: Nordisk Rotogravyr.
Text på baksidan:
N:r 8. Raukfält vid Holmhällar, Gotland.

Bilden visar en klippkust, uppbyggd av bergarter med olika motståndskraft, som under långa tider utsatts för havets inverkan, varigenom de svagare partierna nötts bort, medan de hårdare och motståndskraftigare stått kvar — raukar och grottor har bildats.

Denna strand på Gotlands sydöstkust är olik de flesta stränder vi ser i Sverige. En gång utgjorde denna söndersplittrade strandremsa en sammanhängande klippa av ungefär samma utseende som ön Heligholmen i bakgrunden. Men genom ständig nötning av vågor och bränningar bröts de svagare partierna (bestående av mindre motståndskraftig kalksten) ned. Rester av detta bortbrutna berg vi på bilden i form av sand och lösa stenar, vilka rundslipats av vågorna. De hårdare partierna blev däremot stående kvar och utgör de raukar, som syns på bilden. Genom att berget utholkats på de svagare ställena har på liknande sätt strandgrottor uppkommit; på bilden syns inga sådana, men däremot kan vi se hur havet »borrat» ett par hål i den långsträckta rauken till höger.

På många ställen längs Gotlands kuster finns raukområden. Raukarna, som ofta har fantastiska former, har länge sysselsatt folkfantasien och uppträder i olika sammanhang i de gotländsk folksägnerna, t.ex. Hoburgsgubben. Bekant är också grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, som alltsedan stenåldern under långa tider tjänstgjort som människoboning.


De formationer, som bilden visar, har uppkommit genom havsnötning, s.k. abrasion. De faktorer som här varit verksamma är bränningar, vågor och tidvatten, alltså vatten i rörelse, vilket kan utveckla stor kraft. Man har t.ex. funnit att bränningar vid orkan kan utöva ett tryck av ända till 30 ton pr kvm. Block och stenar bryts då lätt loss ur berget. De nötas av vågorna till mindre stenar, till grus, sand och finare slam. De rundnötta stenarna blir liggande kvar på stranden som klapper, ofta i form av strandvallar eller strandterrasser; grus och sand spolas ut och hopas nedanför lågvattensnivån, det finare slammet förs ut på djupare vatten.

Det så lösbrutna materialet kan också själv utöva en eroderande verksamhet. I bränningszonen kan det sålunda i samverkan med vågorna åstadkomma en horisontell urholkning i klippan, en s.k. bränningskäl. När denna blir tillräckligt djupt inskuren och klippan tillräckligt underminerad, kan det överhängande partiet störta in. Våd våra urbergskuster — som kuster mycket unga mätt med geologiska mått — har denna form av abrasion, med undantag av vad fallet är vid Kullen i Skåne, gjort sig mindre märkbar. I andra och lösare bergarter däremot, som t.ex. vid gotlandskusten och vid kritkusterna längs Engelska kanalen, kan havsnötningen bli mycket kraftig.

På Gotland är förutsättningarna för utbildning av klintkust och raukar gynnsamma. Ön brukar kallas en kalkstensklippa i havet med är i själva verket uppbyggd av såväl kalksten som märgelskiffer och sandsten. Dessa lager sluttar sakta mot sydöst, där de så småningom sjunker under havsytan, under det de i nordväst är brant avskurna. På grund av lagrens snedställning går härvid ej blott det översta lagret, kalkstenen, utan även det underliggande, den mycket mjuka märgelskiffern i dagen, den senare i själva bränningszonen. Den blir här ett lätt byte för abrasionen och nöts bort, under det den hårdare kalkstenen står kvar i den lodräta klinten ovanför strandterrassen.

Men ej heller kalkstenen är homogen. I den för övrigt lagrade bergarten ligger oskiktade, kompakta partier av s.k. revkalksten, uppbyggda i det varma och grunda hav, silurhavet, i vilket Gotlands berggrund skapades för ca trehundra miljoner år sedan. Det är denna hårda revkalk, bildad av släktingar till våra dagars maneter, koraller och sjöanemoner, som bygger upp de gotländska raukarna.

Rester av det rika djurliv, som rådde i silurhavet, har bevarats som fossil av många olika slag.

Då Gotland efter istiden varit utsatt för mycket stora strandförskjutningar, särskilt vid de två stora »översvämningarna» genom Ancylussjön och Litorinahavet, har dess berggrund utsatts för nötning på skilda nivåer. Högt uppe på land finner man sålunda raukar, klintar och grottor liksom man under havsytan finner terrrassser och klintar i de s.k. pallarna.

Vid konstant läge av havsytan blir resultatet av abrasionen en förskjutning av kustlinjen in mot land varvid raukarna, abrasionsvittnena, blir stående kvar ute i vattnet. Bildens raukar, som däremot står uppe på stranden, visar att en landhöjning ägt rum, sedan de bildades.

Frågor och arbetsuppgifter: 1. Hur har raukarna bildats? — 2. Var i vårt land finns raukar? — 3. Vad kallas den mest bekanta? — 4. Hur har stenarna och gruset på bilden bildats? — 5. Vad är abrasion?

Litteratur: H. Munthe, J. E. Hede och L. von Post, Gotlands geologi, 1925. L. von Post, Solens och kalkens ö, STF:s årsskr. 1940: STF:s resehandbpk Gotland, 1948.


2


872


deposition