You're viewing this item in the new Europeana website. View this item in the original Europeana.

skolplansch, plansch, Tarfalasjön i Kebnekajsemassivet, Lappland

Tarfalasjön i Kebnekaisemassivet, Lappland. Med hängare och metallhörnor utan kantband. På papp.
Svenska turistföreningens geografiska väggplanscher 1:9
Foto: Gösta Lundquist.
Tryckt: Nordisk Rotogravyr

Text på baksidan:
N:r 9. Glaciärer vid Tarfalasjön i Kebnekaisemassivet. Lappland.

Bilden visar ett par nutida glaciärer och hur dessa inverkat på landskapet. Glaciärer är sakta flytande isströmmar. Liksom floderna nöter de bort berggrundsmaterial, för det med sig och avlagrar det på annan plats. De ingriper sålunda omformande på naturen. — Bilden ger också en uppfattning om hur ett berglandskap såg ut i det sista skedet av inlandsisens avsmältningsperiod, innan ännu växterna, som följde tätt i den vikande isens spår, hunnit ta marken i besittning. Lika naket och kalt som då ligger här landskapet, en värld av sten och grus, av is och snö och smältvatten.

På bilden syns under den branta bergväggen i bakgrunden till vänster ett väldigt snö- och isfält, från vilket glaciärer sakta glider ned mot dalen nedanför. Här smälter glaciären av. Om den utmynnar på fastmark som Isfallsglaciären till vänster, blir isen mot kanten vanligen allt tunnare. Mynnar den ut i vatten som Kebnepakteglaciären i bildens mitt, bildas som regel en brant vägg, en isbräcka. I Tarfalasjön är denna f.n. 10—15 meter hög. Från bräckan bryts isblock loss, störtar ned i vattnet och simmar omkring; isen sägs då kalva. Det är på detta sätt isberg bildas. I sjöns nedre (vänstra) del syns en anhopning av små isberg.

En glaciär påverkar ett landskap på två sätt, dels förstörande (nedbrytande), dels uppbyggande.

När en glaciär glider fram, tar den dels med sig allt löst, underliggande material av block, grus och sand, dels bryter den loss block av olika storlek ur det fasta berget. Från omgivande bergväggar kan block falla ned och frysa fast i isen. Allt detta berggrundsmaterial, som isen för med sig, kallas morän.

När isen smälter av, blir moränen liggande kvar. Matas iskanten fram lika fort, som den smälter undan, hopas moränen till vallar: ändmoränen framför och sidomoräner vid glaciärens sidor. På bilden syns ändmoräner som mörka ryggar framför Isfallsglaciären och sidomoräner till höger om bägge glaciärernas nedre del. Smälter isen av hastigare än den hinner matas fram blir allt det lösa materialet liggande som ett lager över marken och kallas då ytmorän (de djupare liggande partierna kallas bottenmorän). Moränen är vår vanligaste jordart.

Under Isfallsglaciärens främre rand mynnar smältvattensbäckar, obetydliga motsvarigheter till de väldiga smältvattensälvar, som under istiden avsatte våra rullstensåsar (jfr pl. II).


Glaciärer kan bildas, där mera snö anhopas under året, än vad som smälter av. För glaciärbildning fordras dessutom att snön omvandlas till is sker på följande sätt. När snö omväxlande töar och fryser, blir den allt grovkornigare (jfr vårsnön!). Kornen fryser så småningom, bland annat under trycket av de ovanför liggande snömassorna, samman till is. Många av de snöfält, som år efter år ligger kvar ovan snögränsen, består av is i bottnen. De är dock inga glaciärer, om inte ismassan försätts i rörelse. En av de utlösande krafterna är därvid trycket av nytillkomna snölager.

Som en plastisk massa glider glaciären utför och under vissa omständigheter även uppför sluttningar. Liksom i en flod kan man här av ytan sluta sig till bottnens beskaffenhet. Där bottnen är horisontell eller jämnt sluttande, är glaciärytan relativt jämn, ehuru oftast genomdragen av sprickor. Där bottnen är starks sluttande med markerade avsatser, bildar glaciären s.k. isfall. Isen är här sönderbruten av sprickor. Nedanför branten fryser isen åter ihop till en sammanhängande massa. Denna återsmältning kallas regelation och är just en av orsakerna till isens plasticitet. På bilden syns isfall såväl vid mitten av Isfallsglaciären som i nedre tredjedelen av Kebnepakteglaciären. (Bilden är tagen år 1937. Genom de senaste årens starka avsmältning har berggrunden blottats i sprickzonen på Kebnepakteglaciärens nedre tredjedel.)

Det område, från vilket glaciärerna utgår och som sommaren igenom är snötäckt, kallas när- eller tillväxtområde. Här lagras alltså snön år från år. Längre ned kommer ett område, där isen åtminstone mot hösten lyser igenom. Detta är tär- eller avsmältningsområdet. Här är alltså avsmältningen starkare än tillväxten genom nederbörd.

Så småningom kan isen genom nötning urholka det fasta berget. Se t.ex. väggen mellan Kebnepakte och Kebnekaisekammen, i vilken isen åter sig allt längre bakåt. Stundom kan på detta sätt en fjällvägg brytas igenom. Så har de s.k. portarna eller dörrarna i fjällen bildats, t.ex. den berömda Lapporten i närheten av Abisko och Ekorrdörren vid Sylarna.



Under den stora nedisningen täcktes vårt land liksom stora delar av Europa av ett sammanhängande istäcke liksom Grönland i våra dagar. Ända ned i norra Tyskland har man funnit block av skandinaviska bergarter, som transporterats dit av inlandsisen, s.k. flyttblock. Sådana träffar man också på överallt i svenska marker. — De flesta av de nutida svenska glaciärerna är icke direkta avkomlingar av den stora inlandsisen utan torde ha bildats för omkring 2.500 år sedan. För närvarande befinner vi oss i en klimatperiod, då de är stadda i stark avsmältning.

Inom den svenska fjällkedjan finns omkring 2000 glaciärer, den sydligaste på Helagsfjället i Jämtland.

Frågor och arbetsuppgifter: 1. Vad är en glaciär? — 2. Vilka andra namn finns för »glaciär»? — 3. Hur uppstår ett isberg? Rita! — 4. Hur många glaciärer finns det i Sverige? — 5. Varför blir glaciärernas yta ofta ojämn? — 6. Vad kallas det material som isen för med sig? — 7. Var ligger Sveriges sydligaste glaciär? — 8. När hade inlandsisen dragit sig tillbaka till Skåne? — 9. När var hela vårt land befriat från inlandsisen? — 10. Vad är ett »jättekast»? — 11. Vilka olika slag va moräner syns på bilden? Hur har dessa uppstått? — 12. Varför fortsätter inte glaciären ut i sjön?

Litteratur: Magnusson-Granlund-Lundqvist, Sveriges geologi, 1949. G. Lundqvist, De svenska fjällens natur, 1948. C. Mannerfelt, I Kebnekaise. En naturhistorisk rundvandring, Svenska turistföreningens årsskrift, 1940.


2


872


deposition